Jag är inte turk jag är grek!

Lindahls mejeri söker vd och annonsen illustreras med en bild på mejeriets storsäljare: Turkisk yoghurt i hink. Just det, samma yoghurthink som man tidigare i veckan kunnat läsa i tidningen om eftersom den pryds av bilden av en... grek.

Bilden som säljer turkisk yoghurt kommer från en bildbyrå och föreställer en man som alltså är grek. Den har tagits av en turist som sålt den till en bildbyrå som varken brytt sig om att ta reda på om mannen gått med på publiceringen eller hans nationalitet. Nu - efter sju år som icke avlönad storsäljare - stämmer mannen Lindahls på miljontals kronor.

Inte mer än rätt. Som att sälja Bregottpaket med getter på eller att sätta en norsk flagga på burken med svensk honung. Eller?

Jag, Mi, Stefan och Malin

"Titta, vilken fin bild!" Det är Mi som ropar från tv-fåtöljen. Han sitter och surfar och har kommit till Aftonbladets sida med det senaste från Let's dance. Bilden visar Stefan som pussar Malin på kinden och Malins hand runt Stefans nacke. En annan bild visar deras sammanslingrade armar och händer bakom ryggen.

Mi är verkligen ingen skvallerfantast, men varje gång Stefan och Malin dansar säger han "De måste vara ett par!". Och så nu bilden. För att riktigt analysera om posen var kärleksfull eller bara en omfamning kolleger emellan så placerade vi oss som Stefan och Malin. Jag fick en puss samtidigt som min hand vilar/trycks mot Mis bakhuvud. Kärlekspar eller kolleger? Jag hävdar att man efter 11 veckor nära varandra kan bli så där ömma mot varann utan att vara ett kärlekspar, min man hävdar motsatsen och är säker på att "de har gjort det". Jag säger att det han ser är spänningen som finns där just för att de inte har gjort det och min man undrar hur jag kan veta det. Någonstans där slutar vår gemensamma analys. Men Mi sitter kvar och bläddrar bland bilderna en stund till.

Munnen den skall skratta och va' glad - handledning i hurtighet

Är det bara jag eller var det inte så förr att det liksom var lag på att man skulle vara glad? Att "glad" var själva grundläget. Jag hör i alla fall till dem som är uppfostrad till att vara glad. Och det funkar för det mesta.

Och när jag läser Lars Berges kolumn "Nu gäller det att tänka negativt" i Svenskan brister jag ut i ett äkta skratt. Så här skriver Berge om den "flåsiga propaganda för positivt tänkande" som han tycker präglar alla förväntansfulla idrottare dagarna före OS:

Den rådande terrorn av stelnade Colgate-leenden och alla tummar upp har i grund och botten inte ett dugg att göra med idrott. Den har sina rötter i den stora depressionen och den amerikanska medelklassens dröm om att imponera på sina grannar. Det var 1936 som den misslyckade skådespelaren Dale Carnegie släppte historiens första självhjälpsbok: Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning. [...] Ett av de råd författaren ger till sina läsare är att tvinga sig själva att le, trots att de inte känner någon glädje inombords. Den som är ensam uppmanas att vissla en munter melodi. Genom denna handledning i hurtighet lade Carnegie grunden till den industri som idag livnär tiotusentals motivationskonsulter.

Jag uppfattar nog att Dale Carnegies råd till stor del vänder sig till människor i en yrkessituation, som ska tala inför en grupp, som har en konflikt med en chef eller kollega, som behöver hjälp att prioritera. Icke desto mindre är de ofta rätt svårsmälta. Kanske är det vi svenskar, nåt kulturellt? Jag har själv gått en Dale Carnegie-kurs. Från att buttert ha suttit med armarna i kors de första veckorna hörde jag faktiskt till dem i gruppen som likt Let's Dance-deltagarna "visade störst utveckling" enligt en av de härligt livsbejakande ledarna. Jag vann med mina små framträdanden också flera pennor med olika Dale Carnegie-inskriptioner.

På senare tid har jag själv gett någon rådet "Kom ihåg att du måste se glad ut!". Det var i samband med att personen skulle hålla ett viktigt tal inför många personer. Till svar fick jag direkt ett ifrågasättande "Vilket kommer först?" Och hur är det egentligen? Går det att le med munnen fast man känner nervositet och inte glädje inuti? Min erfarenhet är att det faktiskt gör det. Att dra upp mungiporna kan sätta fart på glädjen. Utmärkt att ta till i vissa stunder, i andra gör det dock gott med lite tristess.

Klädd för jakt - elegant på fritid

Har du också sett annonsen för Bakfickan på Djursholms torg? De har utförsäljning nu, eller "avskedsrea". Bilden i annonsen är outgrundlig och obegriplig: en tecknad räv iklädd ridkläder och med en ridpiska och ett glas champagne i handen. Inte tassen.

"Skål och tack för 14 år! I ny regi Bakfickan består."

Men alltså, vem är det som är klädd för jakt och vem är det som ska jagas? Och när ska jakten ske - på arbetstid? Eller är man elegant på fritiden, alltdå medan man jagar... eh... räv? Och är rävhuvudet på den teckande människokroppen en trofé som man ska ha på huvudet när man är elegant på fritiden, eller en attrapp att bära under jakt?

Jag hajar ingenting - och det i sig är kanske värt ett besök på Bakfickan. Bra jobbat!

Skriftspråk eller köksbordsspråk?

Efter en debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin häromdagen fastslog en retorikkonsult att Reinfeldt pratade "skriftspråk" eller som en "vandrande promemoria" medan Mona Sahlin talade "köksbordsspråk".

Att prata skriftspråk är närmast omöjligt om man inte läser innantill ur en skrift förstås, och har vi verkligen inte fått nog av köksbordsmetaforen? Var är nyanserna? Och hur pratar de egentligen? Är det HUR de pratar, VAD de säger eller hur de ÄR som personer som för tankarna till köksbord respektive promemoria?

En kul grej att göra är en transksription, det vill säga man skriver av exakt vad som sägs, inklusive alla omtagningar och tvekningar. Då om inte förr skulle man i alla fall kunna avfärda det där med "skriftspråk". Jag tror man skulle finna att både Sahlins och Reinfeldts talspråk är välformulerat, förberedda och professionella som de är. Vidare skulle man finna att Sahlin använder fler konkreta ord, ord som direkt ger oss en bild i huvudet.

I en snabbintervju i Svenskan häromveckan fick de båda svara på frågor om hur de jobbade "ute på fältet". Hur presenterar du dig när du knackar dörr? var en fråga. "Jag knackar inte dörr" svarade Reinfelt medan Sahlin berättade att hon inte hann knacka på mer än tre dörrar eftersom hon blev inbjuden på exotiska bakverk (underförstått eftersom hon knackade dörr i ett område där det bor många med utländsk bakgrund). Vad ser du famför dig när du hör de båda svaren? Jag ser inte Reinfeldt över huvud taget, Sahlin ser jag vid köksbordet - alltså talar hon köksbordspråk, och alltså är Reinfeldt en vandrande promemoria?

Jag tror det är en kombination av språklig ton, innehåll och personlig framtoning som påverkar vår uppfattning. Alla dessa faktorer ingår i vad man i språkkretsar kallar perspektiv. För att nå fram är det viktigt att du som sändare antar rätt perspektiv: mottagarens. Mona antar ofta perspektivet ''en vanlig tjej'' vilket retar gallfeber på en del och tilltalar andra. Reinfeldt antar mer sällan, och inte så framgångsrikt, perspektivet "en vanlig kille". Han har oftare "statsministerperspektivet". Säkert är att det finns mottagare som föredrar det ena framför det andra. Troligt är att båda skulle vinna anhängare på att närma sig varandras sätt att prata i en debatt, på att anta mottagarens perspektiv, men utan att ändra på sig själva.

Hur gör man då? För att nå fram med ett budskap måste du skapa nån form av igenkänning - på något plan tangera lyssnarens vardag, det lyssnaren känner igen och sympatiserar med eller kanske strävar efter. Reinfeldt måste börja jobba på att skapa bilder vi känner igen, Sahlin måste lämna köksbordet - annars riskerar retorikkonsultens omdöme cementeras.

Min man doktor House

Det måste sägas direkt. Jag är väldigt förtjust i doktor House. Och häromdan fick jag bekräftat att min man faktiskt är doktor House. Men vi tar det från början: uppifrån och utifrån. Det halvutväxta skägget - oemotståndligt. Haltandet och käppen kan jag förstås vara utan, men just nu är det ett faktum som bättrar på tesen.

Sen har vi nördigheten. Och då menar jag nördigheten som livsstil, att vara nörd för att man inte kan vara nåt annat. Inte vill vara nåt annat. Det skulle kunna kallas målmedvetenhet eller envishet, och det är så mycket mer än ett intresse eller hobby. Det är faktiskt att vara - kulturell. I like.

När Bo Carpelan (finländsk författare) ska förklara begreppet kultur betonar han nämligen de psykologiska, filosofiska och existensiella aspekterna snarare än dem som handlar om att sitta fint vid matbordet eller att springa på museum och teater. Carpelan menar att kultur är en form av andlig odling, att man i livet får ut något som inte är bundet till materia. Han förknippar kultur med människans lust att skapa i en kommunicerande process med omgivningen. Att till exempel nyfiket söka kunskaper i ett ämne, bilda en kunskapsbank, är ett slags inre kulturellt skapande som kan ge oss utbyte i samvaron med andra.

I Houses fall handlar det inre skapandet förstås om att lösa svåra medicinska fall, i min mans värld om att lösa problem som har med bygg, el, tele eller it att göra. Försöker man lägga sig i, opponera sig eller be om hjälp med nåt som är för lätt - slå i ett par spikar lite snyggt till exempel - får man en dänga. I lyckliga fall säger man nåt som sår ett frö och vips har ett plus ett blivit två. Precis som i tv-serien.

House tittar på sjukhusserier, min man tittar på Myth Busters. House jonglerar och jojjar, min man har näsan i sin iPhone. Och när min man häromkvällen kom hem och sa att han fått en egen parkeringsplats i garaget på sitt jobb - vid bästa dörren - då visste jag. Min man hade blivit doktor House.