Min man doktor House

Det måste sägas direkt. Jag är väldigt förtjust i doktor House. Och häromdan fick jag bekräftat att min man faktiskt är doktor House. Men vi tar det från början: uppifrån och utifrån. Det halvutväxta skägget - oemotståndligt. Haltandet och käppen kan jag förstås vara utan, men just nu är det ett faktum som bättrar på tesen.

Sen har vi nördigheten. Och då menar jag nördigheten som livsstil, att vara nörd för att man inte kan vara nåt annat. Inte vill vara nåt annat. Det skulle kunna kallas målmedvetenhet eller envishet, och det är så mycket mer än ett intresse eller hobby. Det är faktiskt att vara - kulturell. I like.

När Bo Carpelan (finländsk författare) ska förklara begreppet kultur betonar han nämligen de psykologiska, filosofiska och existensiella aspekterna snarare än dem som handlar om att sitta fint vid matbordet eller att springa på museum och teater. Carpelan menar att kultur är en form av andlig odling, att man i livet får ut något som inte är bundet till materia. Han förknippar kultur med människans lust att skapa i en kommunicerande process med omgivningen. Att till exempel nyfiket söka kunskaper i ett ämne, bilda en kunskapsbank, är ett slags inre kulturellt skapande som kan ge oss utbyte i samvaron med andra.

I Houses fall handlar det inre skapandet förstås om att lösa svåra medicinska fall, i min mans värld om att lösa problem som har med bygg, el, tele eller it att göra. Försöker man lägga sig i, opponera sig eller be om hjälp med nåt som är för lätt - slå i ett par spikar lite snyggt till exempel - får man en dänga. I lyckliga fall säger man nåt som sår ett frö och vips har ett plus ett blivit två. Precis som i tv-serien.

House tittar på sjukhusserier, min man tittar på Myth Busters. House jonglerar och jojjar, min man har näsan i sin iPhone. Och när min man häromkvällen kom hem och sa att han fått en egen parkeringsplats i garaget på sitt jobb - vid bästa dörren - då visste jag. Min man hade blivit doktor House.