Munnen den skall skratta och va' glad - handledning i hurtighet

Är det bara jag eller var det inte så förr att det liksom var lag på att man skulle vara glad? Att "glad" var själva grundläget. Jag hör i alla fall till dem som är uppfostrad till att vara glad. Och det funkar för det mesta.

Och när jag läser Lars Berges kolumn "Nu gäller det att tänka negativt" i Svenskan brister jag ut i ett äkta skratt. Så här skriver Berge om den "flåsiga propaganda för positivt tänkande" som han tycker präglar alla förväntansfulla idrottare dagarna före OS:

Den rådande terrorn av stelnade Colgate-leenden och alla tummar upp har i grund och botten inte ett dugg att göra med idrott. Den har sina rötter i den stora depressionen och den amerikanska medelklassens dröm om att imponera på sina grannar. Det var 1936 som den misslyckade skådespelaren Dale Carnegie släppte historiens första självhjälpsbok: Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning. [...] Ett av de råd författaren ger till sina läsare är att tvinga sig själva att le, trots att de inte känner någon glädje inombords. Den som är ensam uppmanas att vissla en munter melodi. Genom denna handledning i hurtighet lade Carnegie grunden till den industri som idag livnär tiotusentals motivationskonsulter.

Jag uppfattar nog att Dale Carnegies råd till stor del vänder sig till människor i en yrkessituation, som ska tala inför en grupp, som har en konflikt med en chef eller kollega, som behöver hjälp att prioritera. Icke desto mindre är de ofta rätt svårsmälta. Kanske är det vi svenskar, nåt kulturellt? Jag har själv gått en Dale Carnegie-kurs. Från att buttert ha suttit med armarna i kors de första veckorna hörde jag faktiskt till dem i gruppen som likt Let's Dance-deltagarna "visade störst utveckling" enligt en av de härligt livsbejakande ledarna. Jag vann med mina små framträdanden också flera pennor med olika Dale Carnegie-inskriptioner.

På senare tid har jag själv gett någon rådet "Kom ihåg att du måste se glad ut!". Det var i samband med att personen skulle hålla ett viktigt tal inför många personer. Till svar fick jag direkt ett ifrågasättande "Vilket kommer först?" Och hur är det egentligen? Går det att le med munnen fast man känner nervositet och inte glädje inuti? Min erfarenhet är att det faktiskt gör det. Att dra upp mungiporna kan sätta fart på glädjen. Utmärkt att ta till i vissa stunder, i andra gör det dock gott med lite tristess.