Jag, Mi, Stefan och Malin

"Titta, vilken fin bild!" Det är Mi som ropar från tv-fåtöljen. Han sitter och surfar och har kommit till Aftonbladets sida med det senaste från Let's dance. Bilden visar Stefan som pussar Malin på kinden och Malins hand runt Stefans nacke. En annan bild visar deras sammanslingrade armar och händer bakom ryggen.

Mi är verkligen ingen skvallerfantast, men varje gång Stefan och Malin dansar säger han "De måste vara ett par!". Och så nu bilden. För att riktigt analysera om posen var kärleksfull eller bara en omfamning kolleger emellan så placerade vi oss som Stefan och Malin. Jag fick en puss samtidigt som min hand vilar/trycks mot Mis bakhuvud. Kärlekspar eller kolleger? Jag hävdar att man efter 11 veckor nära varandra kan bli så där ömma mot varann utan att vara ett kärlekspar, min man hävdar motsatsen och är säker på att "de har gjort det". Jag säger att det han ser är spänningen som finns där just för att de inte har gjort det och min man undrar hur jag kan veta det. Någonstans där slutar vår gemensamma analys. Men Mi sitter kvar och bläddrar bland bilderna en stund till.

Munnen den skall skratta och va' glad - handledning i hurtighet

Är det bara jag eller var det inte så förr att det liksom var lag på att man skulle vara glad? Att "glad" var själva grundläget. Jag hör i alla fall till dem som är uppfostrad till att vara glad. Och det funkar för det mesta.

Och när jag läser Lars Berges kolumn "Nu gäller det att tänka negativt" i Svenskan brister jag ut i ett äkta skratt. Så här skriver Berge om den "flåsiga propaganda för positivt tänkande" som han tycker präglar alla förväntansfulla idrottare dagarna före OS:

Den rådande terrorn av stelnade Colgate-leenden och alla tummar upp har i grund och botten inte ett dugg att göra med idrott. Den har sina rötter i den stora depressionen och den amerikanska medelklassens dröm om att imponera på sina grannar. Det var 1936 som den misslyckade skådespelaren Dale Carnegie släppte historiens första självhjälpsbok: Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning. [...] Ett av de råd författaren ger till sina läsare är att tvinga sig själva att le, trots att de inte känner någon glädje inombords. Den som är ensam uppmanas att vissla en munter melodi. Genom denna handledning i hurtighet lade Carnegie grunden till den industri som idag livnär tiotusentals motivationskonsulter.

Jag uppfattar nog att Dale Carnegies råd till stor del vänder sig till människor i en yrkessituation, som ska tala inför en grupp, som har en konflikt med en chef eller kollega, som behöver hjälp att prioritera. Icke desto mindre är de ofta rätt svårsmälta. Kanske är det vi svenskar, nåt kulturellt? Jag har själv gått en Dale Carnegie-kurs. Från att buttert ha suttit med armarna i kors de första veckorna hörde jag faktiskt till dem i gruppen som likt Let's Dance-deltagarna "visade störst utveckling" enligt en av de härligt livsbejakande ledarna. Jag vann med mina små framträdanden också flera pennor med olika Dale Carnegie-inskriptioner.

På senare tid har jag själv gett någon rådet "Kom ihåg att du måste se glad ut!". Det var i samband med att personen skulle hålla ett viktigt tal inför många personer. Till svar fick jag direkt ett ifrågasättande "Vilket kommer först?" Och hur är det egentligen? Går det att le med munnen fast man känner nervositet och inte glädje inuti? Min erfarenhet är att det faktiskt gör det. Att dra upp mungiporna kan sätta fart på glädjen. Utmärkt att ta till i vissa stunder, i andra gör det dock gott med lite tristess.

Klädd för jakt - elegant på fritid

Har du också sett annonsen för Bakfickan på Djursholms torg? De har utförsäljning nu, eller "avskedsrea". Bilden i annonsen är outgrundlig och obegriplig: en tecknad räv iklädd ridkläder och med en ridpiska och ett glas champagne i handen. Inte tassen.

"Skål och tack för 14 år! I ny regi Bakfickan består."

Men alltså, vem är det som är klädd för jakt och vem är det som ska jagas? Och när ska jakten ske - på arbetstid? Eller är man elegant på fritiden, alltdå medan man jagar... eh... räv? Och är rävhuvudet på den teckande människokroppen en trofé som man ska ha på huvudet när man är elegant på fritiden, eller en attrapp att bära under jakt?

Jag hajar ingenting - och det i sig är kanske värt ett besök på Bakfickan. Bra jobbat!