Skriftspråk eller köksbordsspråk?

Efter en debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin häromdagen fastslog en retorikkonsult att Reinfeldt pratade "skriftspråk" eller som en "vandrande promemoria" medan Mona Sahlin talade "köksbordsspråk".

Att prata skriftspråk är närmast omöjligt om man inte läser innantill ur en skrift förstås, och har vi verkligen inte fått nog av köksbordsmetaforen? Var är nyanserna? Och hur pratar de egentligen? Är det HUR de pratar, VAD de säger eller hur de ÄR som personer som för tankarna till köksbord respektive promemoria?

En kul grej att göra är en transksription, det vill säga man skriver av exakt vad som sägs, inklusive alla omtagningar och tvekningar. Då om inte förr skulle man i alla fall kunna avfärda det där med "skriftspråk". Jag tror man skulle finna att både Sahlins och Reinfeldts talspråk är välformulerat, förberedda och professionella som de är. Vidare skulle man finna att Sahlin använder fler konkreta ord, ord som direkt ger oss en bild i huvudet.

I en snabbintervju i Svenskan häromveckan fick de båda svara på frågor om hur de jobbade "ute på fältet". Hur presenterar du dig när du knackar dörr? var en fråga. "Jag knackar inte dörr" svarade Reinfelt medan Sahlin berättade att hon inte hann knacka på mer än tre dörrar eftersom hon blev inbjuden på exotiska bakverk (underförstått eftersom hon knackade dörr i ett område där det bor många med utländsk bakgrund). Vad ser du famför dig när du hör de båda svaren? Jag ser inte Reinfeldt över huvud taget, Sahlin ser jag vid köksbordet - alltså talar hon köksbordspråk, och alltså är Reinfeldt en vandrande promemoria?

Jag tror det är en kombination av språklig ton, innehåll och personlig framtoning som påverkar vår uppfattning. Alla dessa faktorer ingår i vad man i språkkretsar kallar perspektiv. För att nå fram är det viktigt att du som sändare antar rätt perspektiv: mottagarens. Mona antar ofta perspektivet ''en vanlig tjej'' vilket retar gallfeber på en del och tilltalar andra. Reinfeldt antar mer sällan, och inte så framgångsrikt, perspektivet "en vanlig kille". Han har oftare "statsministerperspektivet". Säkert är att det finns mottagare som föredrar det ena framför det andra. Troligt är att båda skulle vinna anhängare på att närma sig varandras sätt att prata i en debatt, på att anta mottagarens perspektiv, men utan att ändra på sig själva.

Hur gör man då? För att nå fram med ett budskap måste du skapa nån form av igenkänning - på något plan tangera lyssnarens vardag, det lyssnaren känner igen och sympatiserar med eller kanske strävar efter. Reinfeldt måste börja jobba på att skapa bilder vi känner igen, Sahlin måste lämna köksbordet - annars riskerar retorikkonsultens omdöme cementeras.

Min man doktor House

Det måste sägas direkt. Jag är väldigt förtjust i doktor House. Och häromdan fick jag bekräftat att min man faktiskt är doktor House. Men vi tar det från början: uppifrån och utifrån. Det halvutväxta skägget - oemotståndligt. Haltandet och käppen kan jag förstås vara utan, men just nu är det ett faktum som bättrar på tesen.

Sen har vi nördigheten. Och då menar jag nördigheten som livsstil, att vara nörd för att man inte kan vara nåt annat. Inte vill vara nåt annat. Det skulle kunna kallas målmedvetenhet eller envishet, och det är så mycket mer än ett intresse eller hobby. Det är faktiskt att vara - kulturell. I like.

När Bo Carpelan (finländsk författare) ska förklara begreppet kultur betonar han nämligen de psykologiska, filosofiska och existensiella aspekterna snarare än dem som handlar om att sitta fint vid matbordet eller att springa på museum och teater. Carpelan menar att kultur är en form av andlig odling, att man i livet får ut något som inte är bundet till materia. Han förknippar kultur med människans lust att skapa i en kommunicerande process med omgivningen. Att till exempel nyfiket söka kunskaper i ett ämne, bilda en kunskapsbank, är ett slags inre kulturellt skapande som kan ge oss utbyte i samvaron med andra.

I Houses fall handlar det inre skapandet förstås om att lösa svåra medicinska fall, i min mans värld om att lösa problem som har med bygg, el, tele eller it att göra. Försöker man lägga sig i, opponera sig eller be om hjälp med nåt som är för lätt - slå i ett par spikar lite snyggt till exempel - får man en dänga. I lyckliga fall säger man nåt som sår ett frö och vips har ett plus ett blivit två. Precis som i tv-serien.

House tittar på sjukhusserier, min man tittar på Myth Busters. House jonglerar och jojjar, min man har näsan i sin iPhone. Och när min man häromkvällen kom hem och sa att han fått en egen parkeringsplats i garaget på sitt jobb - vid bästa dörren - då visste jag. Min man hade blivit doktor House.